Så kan vi stå ut, utan att förvärra, när vi inte direkt kan lindra andras smärta

Vissa saker kan vi påverka, andra inte. Ett laddat läge är när vi vill försöka lindra lidande hos någon annan. Det är en fin strävan. Samtidigt ofta svårt. För vår frustration när det inte går som vi tänkt, kan ibland få oss att överge de som behöver oss som mest.

Ett tydligt exempel kan vi se i föräldraskapet.

Därför finns det ett väldigt värde i att bara vara med barnet i tuffa situationer, när det inte finns någon given lindring. Att orka stå ut med smärtan. Och vår egen frustration att vi inte kan lindra. Ibland blir vi arg på de vi vill trösta, för att vi inte känner att vi räcker till.

Ett tydligt exempel från min egen vardag är en ovanlig smärtsam överlämning för några månader sedan.

Jag skulle lämna över dottern från mamman till mig i min lägenhet. När mamman skulle gå ut genom dörren började min dotter gråta enormt förtvivlat. För mig var det lite jobbigt, för jag var ju så glad att se dottern, och hade önskat att hon också kände den glädjen. Men hon var helt förstört.

Och jag kände att jag hade svårt att lindra smärtan i någon större mening. Mamman var på väg bort. Hon saknade mamman.

Jag skulle ju kunna försökt distrahera henne med något positivt, men då hade det blivit som att hennes känslor av sorg inte var okej, något som man måste försöka ta bort.

Så jag satte mig bakom henne, och höll om henne, höll huvudet mot hennes, försökte dela hennes smärta, så hon skulle känna sig mindre ensam. Försökte inte att förminska smärtan. Jag sa ”det här är jobbigt, jag förstår att du är ledsen, det här är jättetufft…” sen när det gått nån minut, så frågade jag om det fanns något jag kunde göra för henne i den här tuffa situationen, och då ville hon att vi skulle rita, och situationen var över.

Jag märker med mig själv, att det som är det svåraste i såna här situationer, är att inte låta vår otålighet över att inte kunna lindra smärtan, gå över i ilska eller att vi överger de som behöver vår närhet i stunden.

Som när en väns barn ramlade ner från en stol förra veckan, och hon blev arg för att han var så klumpig. Hon kände sig så frustrerad över att inte kunna ta bort hans smärta, och rädd över läget, och då rann frustrationen över, och hon övergav honom som egentligen i det läget mest behövde några tröstande ord.

Att stå ut, även när vi inte kan lindra, är något livet ger oss många övningstillfällen till. Det kan gälla barn, men också andra nära och kära, som kanske går igenom tuffa faser. Därför hoppas jag att ni kan finna viss frid i riktningen ovan, att ge oss själva kraft att stå ut med andras smärta och våga stå kvar för de som behöver oss.